Jag vågar inte...

...bli vuxen...allt känns så skrämmande!!!

Jag har i fler år (nästan hela mitt liv känns det som) längtat efter att bli "stor" och börja leva mitt egna liv. Men nu när det är påväg att hända så känner jag mig alldeles hjälplös och rädd...

Jag vill inget heller än att ta steget ut i världen, men samtidigt vågar jag inte lämna hemmets "trygga" vrå - världen där ute är så stor och skrämmande!

Jag känner att jag vill klänga mig fast i det gamla, det säkra, det som jag känner till, det som jag vet hur det fungerar.

Det nya och okända skrämmer mig samtidigt som det lockar mig...

Min barndom är slut och jag förväntas helt plötsligt bli vuxen, jag får panik!

Jag kan ingenting, vet ingenting och vågar ingenting...

Känns som jag håller på att delas i två, den ena ser positivt på framtiden, den andra vill jag knappt nämna vad den vill - den är hemsk. Och det känns som om den hemska sidan håller på att ta över hela mig och dra mig långt ner i skiten!

Mitt liv har, precis som alla andras, haft sina med- och motgångar och jag har klarat mig igenom alla. Men helt plötsligt i somras fick jag ett stort bakslag, och sedan dess har det mesta varit skit. Man kan inte se det på mig, för utåt sett är jag nog precis som vanligt - jag är superbra på att hålla masken ska ni veta, men inombords gråter jag hela tiden!

En massa hemska tankar far kring i mitt huvud hela tiden, innan har jag lätt kunnat bli av med dem, men nu vill de verkligen inte försvinna - och det plågar mig!
Enda studen dessa tankar lämnar mig ifred är när jag sover - men jag vill ju inte sova bort mitt liv...

Ingen vettig människa kan förstå det jag just ha skrivit, men det är ju inte så konstigt heller...

Jag har problem, jag vet det och jag erkänner det!

Allt jag vill just nu är att få tillbaka livsgnistan, snälla hjälp mig - hur gör man?

Jag vill, jag vill, jag vill - men jag vågar/orkar/kan inte...

Man tror aldrig att det ska hända en själv, men tro mig - det GÖR det!!!


//en som har tappat tron/orken/hoppet/gnistan/lusten...